Åh, när man tänker tillbaka. Jag minns så väl hur det var när man var liten. Man lekte, med eller utan alla dessa leksaker. Dockor, plastdjur, bilbanor och allt man kunde komma över. Sprang ute med vännerna och kom på de mest fantastiska lekarna. När man fick lov att vara just barn, och leka, på riktigt. Fick slappna av och vara sig själv, utan några påtryckningar från utsidan och någon press på hur man skulle "vara". Jag tänker på dagens ungdom (nu låter jag som en gamling, tjena tant) och blir så otroligt... ledsen. Förtvivlad. Tycker så synd om barnen födda 2000 och framåt (kanske även tidigare med) som växer upp i den absoluta dator- och smartphone-åldern. När man är ung är man så otroligt mottaglig för intryck just för att man själv håller på och växer upp och börjar den långa resan som handlar om vem man är, och man blir så påverkad av alla dessa saker som nätet har att erbjuda. Det finns inget stopp på vad som finns online, man kan verkligen finna det mesta. Och allt är ju såklart inte skadligt, men det finns ju sådant som är stämplat "barnförbjudet" och skadligt av en anledning. Och allt detta finns tillgängligt för dessa barn att ta in och lära sig av. Ser man någonsin 10-åringar leka med dockor nuförtiden? Eller bilar? Jag vet inte. Men det jag vet är att barn börjar sminka sig allt tidigare, eftersträvar en mognare klädstil och smak, allt för att se och verka äldre ut. De börjar dricka som ynglingar, vilket inte bara är skadligt, utan även rent ut sagt hemskt. Varför handlar allt om att bli äldre när man är ung? Och när man väl blivit gammal längtar man tillbaka till ungdomsåren. Den oskyldigheten, att bara få vara BARN. Well you know what, den oskyldigheten håller på att förstöras. Undrar bara hur det kommer bli längre fram i tiden, då det känns som att alltmer handlar om att man ska finnas online och alltid ha tillgång till ALLTING. 

Jag har en sådan hatkärlek när jag tänker på datorn, mobilen och internet. Ena stunden vet man inte hur man hade klarat sig utan det (google knows everything, och har räddad mig ett x antal gånger och sitter ofta med mobilen i handen) men i den andra vill jag bara skrota allt som har med DET att göra. Det kan ju låta ganska motsägelsefullt när jag sitter och skriver detta på en blogg, på nätet, men detta är det mest effektiva sättet nuförtiden att kunna nå ut till folk. Och jag menar inte att vi ska gå baklänges i tiden, man strävar ju alltid efter att utvecklas och då förhoppningsvis till det bättre. Men snälla, barn sitter nog mer och mer framför datorn och mobilen (hur många barn runt 10 är det inte nuförtiden som har Instagram? Facebook?) samt tvn och vid spelkonsoler. De förstår sig inte på att saker som de lägger ut kan skada dem, i framtiden, om inte tidigare. Jag kan erkänna att även jag som liten satt vid datorn och lärde mig saker, framförallt engelska som jag till stor del haft nytta av under min utbildning, och det är ju bara positivt ur den synvinkeln. Men allting är inte positivt. Verkligen inte. Jag har också sett mycket som man kanske egentligen önskar att man inte gjort. Det känns som att människor nuförtiden inte är lika rädda med vad de lägger ut. En status om hur mycket den och det drack i helgen, en nakenbild. Detta är inte alls lika farligt nu, som det var för 10 år sedan. 

Och åh, jag är så långt ifrån klar med detta ämnet. Det finns så många andra saker att tillägga. T.ex, alla dessa ideal som genomsyrar vår vardag. Och vem bedömer när en individ är mogen för en viss sak? Alla är olika, och alla mognar olika fort. Fast jag är fortfarande bara barnet, men låter äldre. Men det kanske är så, jag börjar ju trots allt bli vuxen. Ibland känner jag en sådan otrolig tyngd på mina axlar över saker som inte alls är mitt problem. Men om ingen annan tar hand om det, vem fan ska göra det då? Vem bryr sig, förutom jag? We're so ignorant. Och jag vet inte vad jag ville få sagt med detta. Bara ventilerar, som vanligt. Jag tänker så otroligt mycket, ibland för mycket för att det ska vara bra.